Tranor och Vaksamhet
Ända sedan Lina kom till Stockholm, hade hon tyckt, att det var en "farlig" stad. Skillnaden på tillvaron i lugna, trygga Fröderyd och Stockholm var enorm. Ångkraften hade gjort det möjligt för nya industrier att växa fram. Båttrafiken fick konkurrens när järnvägen byggdes. Livet borde ha blivit bättre för människorna, men fattigdomen och den dåliga sociala miljön var ett ständigt, elakt grinande spöke. Brott och superi hörde till vardagen för många. Genom sitt sociala arbete fick Lina och Oscar inblick i mycket elände.
Lina ansåg också, att det i en så stor stad som Stockholm fanns möjlighet till många aktiviteter, inte minst i kulturens namn, som drog människan bort från gemenskapen med Gud och som gjorde, att tanken på evigheten sköts undan. Linas tankar om detta ledde till en sång, vars första vers är:
Om han komme idag, din Herre och Gud,
Skulle helst från hans åsyn du fly?
Om du hörde idag det kallande ljud
Av trumpeten i himmelens sky
Skulle fröjd eller ångest dig fatta?
Lina bad till Gud, att inte något skulle fängsla henne så att hon miste kontakten med honom. Som vanligt satte hon sina tankar på papper och den här innerliga bönesången kom till. Jag återger vers 1 och 3:
Herre, låt ingenting binda de vingar,
vilka du en gång har givit åt mig.
Giv att jag fri över jorden mig svingar,
Lever och sjunger allenast för dig.
O, så håll vingarna fria, jag beder.
Stärk dem till flykt och förnim mitt begär.
Lös dem från allt, som vill tynga dem neder,
Herre, du känner ju bäst vad det är.
Tranan, som står på ett ben och håller en sten i klorna, är vaksamhetens symbol. Om tranan somnar, lossnar greppet om stenen och den faller ner på den andra foten. Då vaknar fågeln av att det gör ont. Likadant är det för oss människor, om vi somnar till på det andliga området kan det bli ett smärtsamt uppvaknande för oss en dag. Vi måste leva i nära kontakt med Gud, så att inte något får binda våra andliga vingar.