Förutom Bibeln läste Lina många böcker och tidskrifter, både svenska och utländska.  I dem fick hon emellanåt uppslag till sitt eget skrivande. Vid ett tillfälle läste hon, troligen i en engelsk tidskrift, en allegori om en klocka som plötsligt stannade. Pendeln tog på sig skulden. Han var så trött på att ständigt svänga fram och tillbaka. Urtavlan tyckte att han var lat, men han försvarade sig och bad henne föreställa sig hur det skulle vara om hon, liksom han, skulle tvingas att vara instängd i ett mörkt rum och bara gå fram och tillbaka dag från dag, år från år.

​

Urtavlan ansåg att pendeln inte alls hade så mörkt därinne. Han hade ju ett litet fönster, där han kunde titta ut. Pendeln svarade, att han inte hade tid att se ut genom det. Sedan erkände han vad som hade fått honom att stanna: Han hade beräknat hur många gånger han måste svänga fram och tillbaka bara under de närmaste tjugofyra timmarna. Det skulle bli åttiosextusenfyrahundra gånger! När han sedan hade multiplicerat de tjugofyra timmarna med månader och år så hade han gett upp. 

​

Då medgav urtavlan, att han hade mycket att göra, men hon  undrade, om det inte var  t a n k e n  på det ständiga arbetet som var så förlamande eller om själva arbetet var jobbigt. Hon bad honom att svänga sex gånger fram och tillbaka. Pendeln samtyckte. Urtavlan undrade om rörelsen var mycket tröttande. Nej, men det var inte om sex gånger han beklagade sig, inte ens över sextio utan över miljoner.

​

Urtavlan tyckte då, att fastän han kunde  t ä n k a  sig de miljoner gångerna han skulle svänga fram och åter, så fordrades det bara  e t t  v a r v  i  s ä n d e r   och han hade ett ögonblick till förfogande varje gång. Pendeln tänkte på vad hon hade sagt och gav henne rätt och så började han sitt tålmodiga arbete. Det lät tick tack,  och klockan fungerade igen!

​

Den här berättelsen vidarebefordrade Lina till Korsblommans läsare. Hon liknade oss människor vid pendeln. Vi kan också tappa ork och mod, när vi tänker på allt det myckna eller svåra som ligger framför. Vi ger upp, för det känns, som om vi inte klarar något mer! Vi ser ingen lösning på problemen.

 

I engelska bibeln hade Lina funnit versen "Som din dag är, så skall din kraft vara". Vi behöver inte oroa oss för framtiden. Vi får lära oss att ta bara en dag, ett ögonblick i sänder. Gud är oss nära, och han ska styrka oss och ge oss kraft att ta oss igenom det svåra.

​

När Lina hade kommit så långt i tankarna, föddes den sång, som, tätt följd av "Tryggare kan ingen vara", skulle komma att bli den mest älskade och sjungna av hennes sånger: "Blott en dag, ett ögonblick i sänder". Psalm 249. Melodin skrevs av sångarevangelisten och trubaduren Oscar Ahnfelt. 

​

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,

vilken tröst, vad än som kommer på!

Allt ju vilar i min Faders händer,

skulle jag, som barn, väl ängslas då?

Han som bär för mig en faders hjärta,

han ju ger åt varje nyfödd dag

dess beskärda del av fröjd och smärta,

möda vila och behag.

​

Själv han är mig alla dagar nära,

för var särskild tid med särskild nåd.

Varje dags bekymmer vill han bära,

han som heter både Kraft och Råd.

Morgondagens omsorg får jag spara,

om än oviss syns min vandrings stig.

"Som din dag, så skall din kraft ock vara",

detta löfte gav han mig.

​

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla

blott vid dina löften, Herre kär,

ej min tro och ej den tröst förspilla

som i ordet mig förvarad är.

Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,

taga ur din trogna fadershand

blott en dag, ett ögonblick i sänder,

tills jag nått det goda land.

​

Sången blev mycket omtyckt och sjungen även i Danmark. Vid en idrottstävling i Holland mellan ett holländskt och ett danskt lag skulle man spela Danmarks nationalsång för att hylla det segrande laget. Danskarna blev mycket häpna, när orkestern stämde upp "Blott en dag" i tro att det var Danmarks nationalsång.

 

När jag tänker på "Blott en dag ett ögonblick i sänder" tänker jag ofta på ett barn. För vem kan så som ett barn ta blott en dag ett ögonblick i sänder? Barn lever för stunden och oroar sig inte för morgondagen.  Här i motivet ligger en flicka i gräset. Hon kanske har sitt första sommarlov. Hon har sprungit omkring barfota och blivit lite smutsig under fötterna. Nu har hon hittat ett eget smultronställe och har trätt smultronen på ett grässtrå.

Men, titta noga efter! Hon ligger inte bara i gräset. Hon vilar i Guds hand. Från molnet kommer symbolen "Guds starka hand" som konturlinjer i det gröna. Tänk, så skönt att få vila i Guds hand inför dagens "möda, vila och behag", som det står i psalmen. Att Gud har "gröna fingrar" förstår vi, när vi ser naturens fägring. Korsglorian runt Guds hand och Guds fadershjärta antyds i motivets grönska.
 

De tre orden möda, vila och behag finns med så här:

Möda -- maskrosorna. Oj, sån möda det är att hålla efter dem!

Vila -- flickan som ligger i gräset  och i Guds hand.

Behag -- smultronen. Lycka är att hitta ett eget smultronställe!  

​