Redan 1864 och 1865 hade Lina gett ut två diktsamlingar, som hette "På vägen hem". När hon 1868 fick en mycket svår omgång av sin lungsjukdom, trodde hon, att vandringen  h e m  snart var slut, och att hon snart skulle nå sitt himmelska mål. När krafterna ändå så småningom återvände, skrev hon den här sången, psalm 322, som jag återger två verser av:

Jag är en gäst och främling som mina fäder här,
Mitt hem är ej på jorden, nej, ovan skyn det är.

Däruppe bor min Fader i härlighet och ljus,

där ville jag ock vara uti min Faders hus.

​

Hem, hem, mitt kära hem,

ej finns en plats på jorden

så skön som du, mitt hem.

​

Däruppe bor min Jesus, min Frälsare så huld

som gick för mig i döden och tog på sig min skuld.

Om glädjen blomsterströdde vart steg jag här går fram,

jag skulle ändå längta hem till Guds dyra Lamm.

​

Hem, hem...

​

På bilden syns Linas fars "arbetsstuga", pastorsexpeditionen i Fröderyd, som numera är Lina Sandellmuseum. Det höga trädet är den gamla asken, där Lina brukade sitta och dikta bland grenar, blad och fåglar.

 

Lina liknade livet här på jorden vid en pilgrimsvandring. På vägen finns de tre symbolerna, som talar om pilgrimens stöd, hjälp och skydd: staven, väskan och hatten.

Staven är en sinnebild för stöd på vägen.

Väskan talar om den andliga matsäcken som hjälp för att orka till målet.

Den bredbrättade hatten är skyddet mot den brännande hettan -- tecknet på Guds skyddande hand.

​

När man bryter nya vägar kommer mjölkörten, eller rallarrosen, som man också kallar den, längs vägkanterna. Lina ville bryta nya vägar för Guds verk och det gjorde hon genom sitt författarskap.  

​