Det är svårt att förstå, hur Lina orkade och hann något annat än sitt författarskap. Men hon insåg, hur viktigt det var att få koppla av tillsammans med goda vänner. Därför var det ofta besök i deras hem.

 

Oscar Ahnfelt och hans fru hörde till Linas och Oscars umgängeskrets. Oscar Ahnfelt var utbildad vid Musikaliska Akademin och hade uteslutande tänkt ägna sig åt musiken. Han spelade gitarr, gav lektioner som musiklärare och planerade en konsertturné. Men så hade han blivit frälst 1841 och börjat få intresse för kyrklig verksamhet. Han hade en gripande, allvarlig röst, som flöt över de andra rösterna vid unisona sången i kyrkan. Så småningom började han tonsätta, spela och sjunga kristna sånger för sina vänner. Han ackompanjerade sig på en senare så mångomtalad 11-strängad gitarr, som han själv hade konstruerat. 

​

Ahnfelt började efter någon tid också predika. Det blev ingen tid över för vare sig musikundervisning eller konserter. Han fick kallelser från hela landet att komma och sjunga och tala. Resorna skedde med häst och vagn. Det var många, som menade att han inte skulle predika, när han inte var prästvigd. En gång måste han gömma sig under vagnstäcket för att rädda sig undan stenarna, som yrde omkring honom. 

​

Han blev också dömd till böter, för att han bröt mot konventikelplakatet, innan det upphävdes 1858. Men ingen förföljelse, inga böter och inget konventikelplakat kunde få honom tyst. Ahnfelt gillade Linas enkla men djupa texter och satte melodi till många. Genom det sätt han spelade och sjöng dem, blev de, så att säga, folkets egendom och kom att tillhöra de mest omtyckta kristna sångerna. Han blev känd som "den evangeliske trubaduren".

​

1870 klagade Ahnfelts motståndare hos kungen, Karl XV, över hans verksamhet. De begärde, att han skulle sätta stopp för Ahnfelt. Kungen var en sansad man och förklarade, att han först ville få en egen uppfattning om honom. Kanske visste han också, att Ahnfelt var en gärna sedd gäst hos hans syster, prinsessan Eugénie.

​

När Ahnfelt fick kallelsen till kungen, skyndade han sig till Lina och berättade om sin situation. Han bad henne skriva något, som han kunde sätta melodi till och sjunga för kungen. Sången "Vem klappar så sakta i aftonens frid på ditt hjärta" fick en text med direkt inbjudan till kungen att ta emot Jesu frid.

​

Ahnfelt gav sig iväg till slottet. Han hade förberett sig noga och bett till sin himmelske kung inför mötet med den jordiske. 

​

Kungen och Ahnfelt samtalade om Ahnfelts verksamhet och så tog Ahnfelt fram gitarren och började sjunga Linas nyskrivna sång. De många verserna hade ett innehåll, som grep kungens hjärta.

Jag återger vers 1 och 4:

​

Vem klappar så sakta i aftonens frid

på ditt hjärta?

Vem nalkas med läkdom, så ljuvlig och blid.
för själens förborgade smärta?

​

Var ros här på jorden sitt törne ju har,

men den friden,
som Jesus dig ger, intet törne har kvar,

när dagen en gång är förliden.

​

Ahnfelt berättade efteråt för Lina, att kungen hade blivit djupt rörd, räckt honom handen och sagt: "Du får spela och sjunga så mycket du vill i båda mina riken!" (Norge tillhörde Sverige.)

​

I fortsättningen behövde Ahnfelt inte vara rädd för rättsliga påföljder.

​

Tavlan handlar om sången som sjöngs för kungen. Det är Jesus som står vid hjärtats dörr och klappar. Dörren öppnas inifrån. Jesus vill komma in och erbjuda sin frälsning och frid.

Klätterrosorna anknyter till versen där det står: "Var ros här på jorden sitt törne ju har...".

Liljekonvaljen i förgrunden är symbolen "Jesu ankomst och världens frälsning". Det är just det, som är det aktuella budskapet i tavlan -- samt i Linas diktning och i Ahnfelts verksamhet.