Under 1800-talet var tbc eller, som man sa, lungsot mycket vanlig. Lina fick sjukdomen redan som liten. Hon orkade sällan vara ute och leka med syskonen eller andra barn. I stället var hon inne i sin pappas arbetsrum i "arbetsstugan". Där hade hon en liten lekvrå. När det var dags att börja skolan, var hon för klen för att orka gå dit. Pappa fick bli hennes lärare och hon hade en egen liten plats för läxläsning inne hos honom.

 

Ibland hade Jonas Sandell besök av biskopen eller andra präster. Lina  blev glad över att få lite omväxling i den vanliga dagsrutinen. Hon tyckte det var så intressant att få lyssna till deras andliga samtal. I pappas arbetsrum lades grunden till Linas tro på Gud. 

​

I februari 1843 blev Linas äldsta syster, Christine,  sjuk i nervfeber, dvs. tyfus. I mars drabbades också Lina. Christine tillfrisknade vid pingsttiden och Linas hälsa blev bättre i juli. Men tyvärr, sjukdomen tog ett nytt grepp om henne. En dag, medan Lina fortfarande orkade vara uppe, stod hon och tittade ut genom fönstret på några barn, som sprang omkring och rullade tunnband därute. Hon skrev sedan i sin anteckningsbok: "Ack, hur ofta kastade jag inte mina längtansfulla blickar ut på dem, som där ute fick njuta av sommarens skönhet, men jag måste vara instängd inom den trånga kammarens väggar." Åh, vad hon längtade ut!

​

Oljelampan som står på fönsterbrädan i motivet, symboliserar "Tryggheten i hemmet". För Lina var det pappa, som var den stora tryggheten. Hon var verkligen "pappas flicka". Någon litteratur för barn fanns inte, men hon läste gärna i pappas böcker. Däremot tyckte hon, att det var tråkigt att hjälpa till med hushållsarbete inne hos mamma i prästgården.

 

Jonas Sandell var lycklig, när han såg glada ansikten omkring sig där hemma. Hans goda ögon och kärleksfulla ord jagade bort alla moln från hemmets horisont. Alla kände tryggheten i hemmet, och den kristna tron var en god grund för sammanhållningen. Jonas gav Fröderyd smeknamnet "Fröjderyd" eftersom, "med endast få undantag, kropp och själ fröjdar sig i levande Gud", som han sa.

​

Det kom att bli en lång tid i sängen för Lina. För att ha något att roa sig med började hon skriva dikter om allt, som hon kunde hitta på. När Lina inte längre orkade hålla i pennan, erbjöd sig hennes lillasyster Mathilda att bli sekreterare. På tolvårsdagen låg Lina fortfarande sjuk och familjen trodde, att hon inte hade lång tid kvar att leva.

​